Bakgrund internationella klimatförhandlingar

Förhandlingar började 1991 i en internationell förhandlingskommitté (INC) inom vilken man ville förbereda en konvention. FN:s ramkonvention om klimatförändringar UNFCCC (United Nation Framework Convention on Climate Change) antogs i Rio de Janeiro 1992.

Konventionens mål är att koncentrationen av växthusgaser i atmosfären stabiliseras på en nivå som inte innebär en farlig störning av klimatsystemet. Konventionen trädde i kraft under 1994 och innebär bland annat att alla industriländer ska vidta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser samt öka upptagningen och lagringen av gaserna. Länderna ska även rapportera till FN om utsläppens utveckling och de åtgärder som vidtagits.

Sedan klimatkonventionen trädde i kraft har konventionens parter träffats vid årliga möten, så kallade partskonferenser (Conference of the Parties, COP). Det första partsmötet (COP 1) resulterade i det så kallade Berlinmandatet som syftade till att åstadkomma starkare åtgärder. Berlinmandatet ledde sedemera till att Kyotoprotokollet antogs. Vid COP 6 i Haag grundlades en kompromiss som utmynnade i den så kallade Marrakechöverenskommelsen (COP 7) som innebar att den politiska uppgörelsen från Kyoto omsattes till juridiskt bindande text.

Efter Marrakechöverenskommelsen 2001 har klimatförhandlingarna präglats av ett mer tålmodigt arbete i tekniska frågor. Arbetet med en framtida klimatöverenskommelse förs i två spår, det så kallade konventionsspåret som tar avstamp i Klimatkonventionen och där alla världens länder ingår, och det så kallade Kyotospåret där man diskuterar en fortsättning av Kyotoprotokollet och nya åtaganden om utsläppsbegränsningar för världens i-länder.

Viktiga element i förhandlingarna i en framtida klimatöverenskommelse är förutom mer långtgående utsläppsbegränsningar även anpassning till de klimatförändringar som redan sker, finansiering (både offentlig finansiering och finansiering genom växthusgasmarknaden), tekniköverföring samt hur avskogningen i tropikerna ska kunna begränsas.

Än så länge har parterna inte lyckats enas om ett legalt bindande klimatavtal efter år 2012. Utfallet i Köpenhamn blev inte det legalt bindande avtal många av parterna hoppats på. I stället resulterade klimatförhandlingarna i Köpenhamn i en politisk överenskommelse som inkluderar indikativa utsläppsminskningsmål samt ett erkännande att medeltemperaturen inte ska stiga mer än två grader (det så kallade två-gradersmålet). Vid COP 16/MOP 6 i Cancun, Mexiko i december 2010 befästes Köpenhamnsöverenskommelsen i den så kallade Cancunöverenskommelsen.

Cancunöverenskommelsen innehåller utfästelser om utsläppsåtaganden från industrialiserade länder fram till år 2020, där USA är inkluderat. Förhandlingar om ett fortsatt legalt bindande klimatavtal kommer fortsätta vid COP 17/MOP 7 i Durban, Sydafrika i december 2011. Beståndsdelarna i ett sådant ramverk omfattar ett långsiktigt globalt mål för utsläppsreduktioner och förstärkta nationella och internationella insatser för att minska klimatpåverkan.

Viktiga årtal i klimatsamarbetet

1992 Klimatkonventionen formuleras i Rio de Janeiro, Brasilien
1993 Sverige ratificerar klimatkonventionen
1994 Klimatkonventionen träder i kraft efter att 166 länder ratificerat den
1997 Kyotoprotokollet formuleras i Kyoto, Japan
2001 Marrakech-överenskommelsen fastställer detaljerade regler och riktlinjer för genomförandet av Kyotoprotokollet
2004 Ryssland ratificerar Kyotoprotokollet och därmed tillräckligt många i-länder
2005 Kyotoprotokollet träder i kraft
2012 Den första åtagandeperioden upphör