Krav på verksamhetsutövare enligt miljöbalken

Här tydliggörs hur långtgående krav som kan ställas angående verksamhetsutövarnas egenkontroller avseende energihushållning med stöd av miljöbalken.

• Verksamhetsutövare har en skyldighet att hushålla med energi och i första hand använda förnybara energikällor(2 kap 5 § MB).
  
  
• Bestämmelsen om bästa möjliga teknik (BMT) gäller (2 kap 3 § MB) och BMT-dokument kan därför användas som stöd vid bedömningen av vilka krav som kan ställas.
  
  2009 publicerade EU den så kallade ENE-BREF vilket är ett referensdokument för bästa möjliga teknik inom energieffektiviseringsområdet. Dokumenten innehåller en generell och omfattande beskrivning av tillgänglig teknik samt tekniska och organisatoriska metoder och verktyg för energieffektivisering. Du hittar EU-publikationen och en svensk sammanfattning här.
  
  
• En rimlighetsbedömning enligt 2 kap 7 § MB ska göras. Villkoren kan gå längre än vad som är lönsamt från rent företagsekonomiska synpunkter.
  
  
• Om frågan om energihushållning är prövad i tillståndet har tillståndet rättskraft och tillsynsmyndigheten kan inte ställa några ytterligare villkor utöver vad som framgår i tillståndet (24 kap. 1 § MB).
  
  
• I den mån frågan inte har reglerats eller beaktats vid tillståndsprövningen kan tillsynsmyndigheten ställa krav på verksamhetsutövarna beträffande energieffektivisering och förnybar energi. Krav på ytterligare egenkontroll med stöd av miljöbalken kan ställas om frågan inte beaktas under prövningen. Utrymmet krymper därefter successivt beroende på i vilken grad energifrågan beaktats i prövningen, och blir litet om frågan villkorats i särskild ordning.
  
  
• De krav som ställs av tillsynsmyndigheterna måste dock alltid vägas mot vad som är rimligt i det enskilda fallet (2 kap. 7 § MB). Vidare bör beaktas att tillsynsmyndigheten inte får vidta mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet (26 kap 9 § MB).
  
  
• De krav som kan ställas på verksamhetsutövarna vad gäller åtgärder beträffande energieffektivisering och förnybar energi måste således bedömas från fall till fall. Dels måste tillståndets rättskraft alltid beaktas, dels nåste en bedömning enligt de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. MB göras med beaktande av nytta/kostnad, där det dock inte är de rent företagsekonomiska aspekterna som är avgörande. Det finns rättspraxis beträffande krav som ställts vid tillståndsprövning.