Psykologen som undersöker vårt miljöbeteende

Jordens resurser sinar och klimatkrisen kräver rejäla omställningar av mänsklighetens energivanor. Ändå tar många bilen till jobbet istället för att åka kollektivt.

– Bil är enkelt och snabbt, men är också en statusmarkör för oss som individer. Vi vet att bilkörning har negativa effekter på klimatet, ändå kör vi. Det jag tittar på är hur man kan få människor att avstå de val som av egoistiska skäl är bra för individen här
och nu för att det ska gynna oss som kollektiv senare, förklarar Annika Nordlund som forskar vid Umeå universitet i miljö- och socialpsykologi – närmare bestämt om hur psykologiska faktorer påverkar olika typer av miljörelaterat beteende.

Genom att ringa in vilka faktorer som väger tyngst i vårt vardagliga miljöbeteende kan Annika Nordlunds forskning komma till nytta för kommunerna längs den nybyggda tåglinjen Botniabanan, som sträcker sig mellan Kramfors och Umeå.

Innan Botniabanan togs i bruk genomförde Annika Nordlund en studie bland resenärerna som åkte mellan Umeå och Sundsvall för att få en bild av vilka förväntningar och krav som fanns på den nya linjen. Resultaten bekräftade flera grundläggande, och ibland motstridiga, psykologiska mekanismer.

– Människor är otroligt positiva till Botniabanan trots att det kan innebära mer besvär att välja kollektivt. Samtidigt är det en helt annan sak att faktiskt agera efter den intentionen. Man vill vara säker på att komma fram i tid till jobbet och det krävs fungerande infrastruktur kring stationerna, till exempel bussar in till centrum.

Den goda viljan räcker alltså inte hela vägen. Leveranssäkerheten väger tungt i människors val av färdmedel. Med den här typen av kunskap i bagaget hoppas Annika Nordlund på längre sikt kunna dra sitt strå till stacken i utformningen av framtidens hållbara samhälle.

– Det som engagerar mig är vilka faktorer som finns i samhället i dag som kan underlätta eller försvåra den utmaning som väntar. Vi måste ju snart ställa om livet, och då behöver vi ha de här nycklarna.

Text: Maria Lundmark
Foto: Andreas Nilsson