Mer värdefullt stål, till priset av färre kilowattimmar. Det är målet med Jernkontorets
Energiforskningsprogram, som delfinansieras av Energimyndigheten. Anna Ponzio är forskningschef på Jernkontoret, och ansvarig för programmet.
– Jag är en forskningschef, inte forskningschefen. Vi är flera, med olika ansvarsområden, förtydligar hon.
I forskningsprogrammet samarbetar stålföretagen genom branschorganisationen Jernkontoret med forskningsinstitut och högskolor för att energieffektivisera olika delar av ståltillverkningen. Målet är att programmet ska leda till 4 procents effektivitetsökning på tio år, vilket motsvarar cirka 1 TWh.
Ett av projekten tittar på hur koksförbrukningen i masugnen kan sänkas.
– Masugnen står för en stor del av energianvändningen i ståltillverkningen, så effektiviseringar där får stort genomslag, säger Anna Ponzio.
Minskar järnsvinnet
Ett annat projekt syftar till att minska svinnet av järn i det steg där smältan renas från svavel.
– Några procent järn smiter alltid ut med slaggen, förklarar hon. Men genom att byta slaggbildare som tillsätts kan man minska de förlusterna. Vi tror att vi kan spara in järn motsvarande sju Eiffeltorn per år på det här!
Andra projekt inom programmet gäller effektivisering inom bland annat ugnar, gjutning och valsning. Och så har vi Anna Ponzios eget projekt, det som hon fram till 2009 ägnade sin doktorandtid vid KTH åt.
– Det handlar om ett särskilt sätt att förgasa biobränsle, så att det blir en renare och mer energirik gas än man annars får. Den gasen skulle kunna användas för att minska andelen fossila bränslen i ståltillverkningen, men den kan också passa i helt andra sammanhang, exempelvis för mindre kraftvärmeverk.
Mobilen på bordet ringer. Anna ursäktar sig, lyfter luren och svarar med ett ”Pronto!”. En hastig konversation följer, där det enda urskiljbara för den som inte talar italienska är ordet ”halloweendisco”. Andra halvan av sin ingenjörsutbildning läste Anna Ponzio i Milano. På kuppen fick hon med sig en italiensk make hem till Stockholm. Anna lägger på luren.
– Hämtnings- och lämningslogistiken, suckar hon med ett snett leende och jag nickar; två småbarnsföräldrar i samförstånd.
Håller ihop forskningsprogrammen
Hon är enligt egen utsago en ”forskare som inte forskar”. Som forskningschef ska hon hålla ihop pågående forskningsprogram och förbereda för nya, men det finns knappast utrymme att själv fördjupa sig i egna projekt – vilket Anna Ponzio verkar påtagligt nöjd med.
– Jag gillar forskning, men har insett att jag helst inte forskar själv. Jag är inte särskilt noggrann och förlorar intresset om det går för långsamt. Jag blir exalterad när jag är ett samband på spåret, och räknar som en galning för att se om det stämmer. Men sedan, när jag fått den första bekräftelsen på att jag hade rätt, så är det så tråkigt att gå igenom uträkningarna om och om igen, för att kolla att allt stämmer och för att uppskatta felens storlek. Men just det är ju faktiskt en oerhört väsentlig del i det vetenskapliga arbetet. Därför är jag jätteglad att har hamnat i den här rollen, den passar mig mycket bättre.
Text: Anders Nilsson
Foto: Anette Andersson
