Klimatfrågan efter kyoto är brännhet

När förhandlingarna närmade sig slutet tröttnade FN-chefen Ban Ki-Moon och Indonesiens president Susilo Bambang Yudhoyon på att inget avgörande genombrott kom. För att mötet inte skulle sluta i ett fiasko klev de gemensamt upp på podiet, inte för att läxa upp delegaterna utan för att tacka för ett väl utfört arbete. Precis när de församlade började glädja sig åt vänligheten kom en fortsättning:

– Men ni är inte klara. Förhandlingarna måste fortsätta till dess att ett avtal är klart. Ögonblicksbilden kommer från Anders Turesson. Som Sveriges chefsförhandlare var han på plats och kunde följa dramatiken när ett förhandlingsdygn blev till två. Och när USA till sist, om än efter en lång tvekan, fick svälja förtreten och ge med sig.

– Svårast att komma överens om i slutändan var principerna för vilket ansvar i- respektive u-länder ska ha i framtiden för att minska sina utsläpp.

– Avtalet är en stor seger för EU. Nu kan vi koncentrera oss på nästa förhandlingsrunda som ska avslutas i Köpenamn i december 2009. Där ska det förhoppningsvis bestämmas vad som ska ersätta Kyotoprotokollet 2013. – Men om EU ska orka driva klimatprocessen framåt måste samtliga länder inom unionen vara eniga. Det kommer att bli besvärligt, siar Anders Turesson.

EU har lagt ett förslag om att utsläppen av koldioxid inom unionen ska minskas med 30 procent till 2020, förutsatt att andra länder gör motsvarande ansträngningar. I annat fall prutas ambitionen till 20 procent. Andelen förnybar energi ska öka från dagens 8,5 procent till 20, i transportsektorn ska varje land ha 10 procent förnybara drivmedel och energieffektiviteten ska öka med 20 procent.

– Det var inte lätt för länderna att komma överens, men värre kommer det att bli när det ska bestämmas hur neddragningarna ska fördelas inom unionen. Inledningsvis måste dock alla ha rätt, även Sverige, att hävda sina egna intressen. Hur det kommer att gå är omöjligt att förutse, mer än att det kommer att bli en rysare. Tecken finns att en rad europeiska länder börjat tveka om målet. Höga kostnader för att sänka utsläppen och risken att industrin får en sämre konkurrenskraft är några av skälen som anges för att hasta lite långsammare.

Sophantering i Nairobi och skörd av sockerrör, allt hänger ihop och påverkar klimatet.
Foto: David Dahmén.

Hösten 2009 kommer det att avgöras hur det framtida klimatarbetet ska formeras. Av en slump kommer de nordiska länderna att få ett betydande inflytande. Danmark genom att vara värd för de mest betydelsefulla klimatförhandlingarna sedan Kyoto, samtidigt som Sverige är ordförandeland i EU.

– De nordiska miljöministrarna har insett att vi har en historisk möjlighet att påverka utgången och därför har vi börjat diskutera en gemensam strategi, säger miljöminister Andreas Carlgren. Hans vision är att Köpenhamnsmötet ska resultera i ett avtal som innebär att utsläppen av växthusgaser minskar med mellan 50 och 85 procent fram till 2050, vilket är i linje med de vetenskapliga råden.

– Det är viktigt att industriländerna tar ledningen men samtidigt måste även u-länderna börja göra aktiva insatser för att minska sina utsläpp. De u-länder som har en stark ekonomisk tillväxt måste ta ett större ansvar.

– Vår generations stora utmaning är att skydda vår planet från klimatförstörelse. Men det är inte bara en uppoffring, en övergång till en lågutsläppsekonomi skulle innebära en enorm ekonomisk möjlighet för Europa. Kan vi ta ledningen i omställningen finns det stora möjligheter, enbart den förnybara energisektorn skulle kunna ge en miljon jobb inom unionen till år 2020.

– Men, säger Andreas Carlgren, vi ska akta oss för att underskatta svårigheterna. Innan ett nytt klimatavtal är undertecknat måste världens länder ta sig igenom de mest komplicerande internationella förhandlingarna någonsin.

En sak verkar nästan alla vara överens om. Det kommer att bli lättare att komma överens den dag president Bush lämnar sitt nuvarande jobb. Vem som kommer istället verkar de anse vara mer egalt, samtliga kandidater som är kvar i striden om Amerikas högsta ämbete har profilerat sig i klimatfrågan.

– President Bushs agerande har försvårat ett tidigt och brett internationellt engagemang. Framför allt har hans linje fått Indien och Kina att hävda att de inte behöver göra några åtaganden innan alla industriländer börjat göra sitt, säger Bengt Boström, chef för Energimyndighetens klimatenhet. Att Sverige under nästa år kommer att ha en viktig roll på den internationella klimatarenan får betydelse även för Energimyndigheten. Myndigheten har under de senaste åren haft till uppgift att bidra med expertkunskap till regeringen och berörda departement. En roll som nu förstärks i och med att ett intensivt förberedelsearbete har dragit igång i många korridorer i regeringskvarteren i Stockholm.

En av Energimyndighetens uppgifter är att ansvara för den svenska statens del i de internationella programmen CDM (Mekanismen för ren utveckling), och JI(Joint Implementation - gemensamt genomförande). Båda programmen, som även kallas projektbaserade mekanismer, är delar av Kyotoprotokollet.

– Syftet med de projektbaserade mekanismerna är att de ska bli ett effektivt och kostnadseffektivt instrument för att minska utsläppen och bidra till en hållbar utveckling, säger Bengt Boström.

– Det innebär att vi satsar på förnybar energi och energieffektivisering i kombination med fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling men avstår från projekt som bara ger en reduktion av växthusgaser. Andra aktörer får ta hand om mer enkla projekt.

Enligt Bengt Boström är fördelen med den här typen av samarbete att många länder gör större åtaganden än vad de annars skulle ha gjort. Diskussionen om huruvida vi ska göra allt på hemmaplan eller om det är mer effektivt att minska utsläppen där det är billigast kommer och går. Just nu är trenden att vi ska öka engagemanget utomlands. Både alliansregeringen och Klimatberedningen föreslår att vi ska satsa mer på internationella åtgärder. Förespråkarna för ökat internationellt samarbete hävdar att det är ett effektivt sätt att bidra till tekniköverföring, bidra till en hållbar utveckling och att gamla ineffektiva energisystem kan ersättas. Kritikerna anser däremot att vi måste göra vår del av jobbet på hemmaplan innan vi gör insatser utomlands och ställer krav på andra. Och att exemplets makt är viktigt för att påskynda en positiv utveckling runt om världen.

– Det enda som händer när vi betalar för billiga åtgärder i fattiga länder är att vi lämnar de dyra åtgärderna, som trots allt måste göras, till länderna själva, hävdar Gunnel Axelsson Nycander, handläggare på Svenska kyrkan med fattigdomsbekämpning och bistånd som specialitet.

– Att satsa på åtgärder i tredje världen innebär inte att vi slipper undan allt det som behöver göras i Sverige och EU. De industrialiserade länderna måste gå före och ta sitt historiska ansvar, säger hon.

– Vi ska inte ställa internationella insatser mot åtgärder på hemmaplan. Vi måste göra både och om vi ska kunna åstadkomma en verklig förändring, säger Bengt Boström och fortsätter:

– Däremot finns det få belägg att exemplets makt räcker för att få internationellt genomslag. Bindande avtal länder emellan är det enda som har visat sig ha verklig betydelse. Miljöarbete är lätt när det handlar om reningsteknik på skorstenar, men klimatfrågan är mycket mer komplex eftersom det handlar om att ställa om hela system.

– Ett annat sätt att belysa klimatfrågans politiska dimension är att se vilka regeringsrepresentanter som numera kommer till klimatmötena. För ett par år sedan var de enbart en fråga för den miljöansvariga, nu är finans- och näringsministrar lika aktiva och allt oftare kommer även regeringschefer.

En liten by i Tanzania får el för första gången.
Foto: David Dahmén.

Det faktum att klimatfrågan är den näst viktigaste frågan när EU för diskussioner med Kina är ett annat exempel på klimatfrågans ökade politiska vikt. Enbart handelsfrågor tar mer tid i anspråk. Ett svenskt bidrag till att lyfta klimatproblematiken från att vara ett inhemsk till en global fråga är att tillsätta en internationell klimatkommission med sekretariat i Stockholm. Dess uppgift blir att belysa de negativa konsekvenser som klimatförändringarna och större naturkatastrofer för med sig för framför allt utvecklingen i fattiga länder. Kommissionens ordförande är biståndsminister Gunilla Carlsson och har tretton medlemmar från i stort sett hela världen. Uppgiften är att under våren 2009 presentera ett förslag på hur riskerna för en negativ klimatpåverkan kan minskas och hur fattiga länders utvecklingsplaner kan anpassas till klimatförändringarna.