Skeptikerna var många när de första svenska passivhusen – kraftigt isolerade hus utan vanliga värmesystem byggdes i Lindås för sju år sedan. Nu börjar allt fler byggaktörer intressera sig för tekniken, och flera nya byggprojekt är på gång. Ändå ligger Sverige långt efter många andra länder när det gäller passivhus. För att få riktig fart på utvecklingen krävs det att en rad strukturella hinder tas bort, menar flera bedömare.
Sveriges första passivhus var radhusområdet i Lindås,utanför Göteborg, som byggdes 2001. Foto: Per Westergård.
Sedan radhusen i Lindö byggdes 2001 har det ena projektet efter det andra visat att passivtekniken fungerar också i Sverige. De mest aktiva byggherrarna och byggföretagen har till och med hunnit samla på sig så mycket erfarenheter från projektering och byggtid att de börjar få ner kostnaderna. Merkostnaden för bygget av Hamnhuset i Göteborg är inte mer än 2,5 procent jämfört med en konventionell byggnad. Pengar som snabbt betalas igen genom lägre energikostnader.
Marknaden har exploderat sedan de första husen byggdes, konstaterar Ulla Janson, forskare vid Lunds tekniska högskola. Hon har studerat fyra pågående passivhusprojekt för att ta reda på hur antalet kan öka. Antalet passivhus har mångdubblats, men i reda tal är de inte så talrika. Enligt en beräkning som gjordes hösten 2007 kommer Sverige vid utgången av 2009 att ha 900 lägenheter i passivstandard.
Även om den svenska marknaden för passivhus har vuxit under de senaste åren ligger vi långt efter många andra länder, till exempel Tyskland som byggt 10 000 passivhus sedan 1991. Danmark har för sin del målet att all nyproduktion ska följa passivhus 2020. Och tidigare i år krävde eu-parlamentet att alla nya byggnader ska följa (den tyska) passivhusstandarden från och med 2011. Intresset för passivhus i Tyskland kan förklaras med tillgången till subventioner samt bra och tydlig marknadsföring. Vissa banker har också en förmånligare ränta för passivhus.
– Mycket av det här saknas i Sverige. Det finns ingen genomtänkt organisation för att nå ut till presumtiva husbyggare. Att de svenska kraven för passivhus inte överensstämmer med de europeiska gör inte saken bättre, säger Simone Kreutzer, energiexpert på konsultbolaget Tyréns Temaplan. Men intresset för passivhus kan komma att öka i takt med de stigande energipriserna, tror Simone Kreutzer.
– Även om klimatdebatten påverkat utvecklingen så är drivkraften främst ekonomisk.
Först måste dock en rad strukturella hinder undanröjas, påpekar Ulf Frisk, vd på Swedisol, branschorganisationen för landets ledande isoleringsföretag.
– Se bara på fjärrvärmecentralerna. De är med sina höga anslutningskostnader anpassade till större husgrupper, påpekar Frisk som menar att det finns exempel på små energiförbrukare som nekats anslutning för att de använder ”för lite energi”. De nuvarande byggreglerna fungerar också som en bromskloss, enligt Frisk.
– Kraven på maximal byggyta, tjocka väggar etcetera tar inte hänsyn till den speciella teknik som passivhusen bygger på. Bankerna är ett annat problem. Enligt Ulf Frisk arbetar de med schabloner som missgynnar passivhusen.
Ulla Janson har också stött på fördomar kring passivhusen. I sin licentiatsavhandling från februari i år drar hon slutsatsen att alla förutsättningar finns, både tekniskt och kunskapsmässigt, för att bygga väl fungerande passivhus i Sverige.
– Det är heller inte så komplicerat att bygga energieffektivt, menar Ulla Janson. Men det är viktigt att hålla sig med rätt projektledning. I traditionella byggprojekt vet de flesta vad som ska göras, och kan jobba mer självständigt. Men när det gäller passivhus kan det bli både förseningar och fördyringar om byggledningen är dåligt påläst, framhåller hon. Trots det ökade intresset stöter Ulla Janson och hennes kollegor fortfarande på flera myter om passivhus och vissa frågor dyker nästan alltid upp.
Ett exempel är att välisolerade och täta hus, som passivhus är, riskerar att bli ”sjuka hus” – för det var ju det som hände på 70-talet när husen skulle spara värme i oljekrisens spår.
– Då får vi förklara att dagens passivhus har en god ventilation, vilken i regel saknades helt i 70-talshusen, berättar Ulla Janson.
När Ulla Janson började forska om passivhus 2005 var marknaden närmast obefintlig. Nu börjar det byggas passivhus på flera håll i landet, och många av de stora byggföretagen är med på tåget, till exempel NCC.
Energieffektivt byggande är i linje med vad regering och riksdag vill. Jämfört med 1995 ska energianvändningen i bebyggelsen minska med 20 procent till 2020 och 50 procent till 2050 per uppvärmd areaenhet. Riksdagens politiska mål är tufft. Även om det inte är ett tvingande krav kommer målsättningen att påverka besluten. Men för att nå målet krävs också stora insatser i den befintliga bebyggelsen. Passivtekniken har potentialen att åstadkomma en besparing med mer än 50 procent också där. Prislappen kan dock vara väl svårsmält i alla aspekter. ”Rent tekniskt går det att bygga om alla hus till så kallade passivhus och merparten av varmvattenproduktionen kan klaras med solfångare. ( … ) det är bara en fråga om vilka direkta kostnader i form av investeringar och indirekta kostnader i form av försämrad funktionalitet, förfulning, förlorade kulturvärden och minskat rådrum över den privata egendomen man är beredd att acceptera”, konstaterar Boverket i sin utredning ”Hälften bort!”.
Ändå är det inte ekonomiskt omöjligt att bygga om gamla hus till passivteknik. Alingsåshem ska under fyra till fem års tid förvandla 300 lägenheter i bostadsområdet Brogården från slitet miljonprogram till helfräsch passivstandard. Den högre kostnaden för renoveringen kommer på sikt att betalas av kraftigt minskade energikostnader, enligt Alingsåshems beräkningar. De allmännyttiga bostadsföretagen ligger ofta i framkant när det gäller att prova ny teknik. Passivhus är inget undantag, både när det gäller nybyggnad och ombyggnad. I Sverige har det hittills nästan uteslutande varit kommunägda bolag som beställt passivhus.
– Det är en lite konstig tradition vi har här – att allmännyttan provar nya grejer först, konstaterar Ulrika Jardfeldt, miljö- och energiansvarig på sabo.
– Det var så med kabel-tv, bredband och fiber. Och allmännyttan har varit tidigare med att satsa på energieffektiviseringsprogram. Ulrika Jardfeldt tror att det finns flera anledningar till det:
– Att vi har ett långsiktigt ägande spelar säkert in, liksom att kopplingen till kommunerna gör att man känner samhällsengagemang. Husägarna behöver dock inte bygga om till passivstandard för att närma sig riksdagens mål. Det går att förbättra bebyggelsens energieffektivitet genom ett batteri av konventionella åtgärder – från mer isolering till snålspolande kranar. Boverket pekar på att det finns en potential på 30–40 twh.
Med alla åtgärder sammantagna kan den befintliga bebyggelsen klara sig med långt mindre energi än vad nybyggnadsnormen kräver. Problemet med att vänta på att fastighetsägarna efter behov ska förbättra energieffektiviteten är att det tar mycket lång tid. Stora insatser görs kanske vart 50:e år, eller med ännu längre intervall, och då når man inte fram till 2050. Redan nu finns regler för att förbättra energieffektiviteten i samband med ombyggnader. Men de är inte tillräckligt tydliga för att styra mot bättre energihushållning. Boverket har påbörjat att utarbeta tydligare regler om vilka krav på energieffektivisering som kan ställas vid ombyggnader. Avsikten är att ett förslag ska komma under 2009.
Text: Maria Åslund, David Dahmén.
