Parisavtalets artikel 6

Parisavtalets verktyg (mekanismer) för samarbete mellan länder och handel med utsläppsreduktioner regleras genom avtalets artikel 6. Genom artikel 6 har länder möjlighet att samarbeta för att skapa större utsläppsminskningar än vad som är möjligt inom det egna landet med landets egna resurser. Dessa utsläppsminskningar kan fördelas mellan deltagarna i samarbetet och överföras mellan länder.

På samma sätt som Clean Development Mechanism (CDM) och Joint Implementation (JI) gjorde det möjligt för samarbete mellan länder och internationell handel med utsläppsminskningar under Kyotoprotokollet, gör artikel 6 detsamma under Parisavtalet.

En viktig skillnad mellan Parisavtalet och Kyotoprotokollet är att under Parisavtalet måste även utvecklingsländer sätta mål för minskade utsläpp och rapportera in sin utsläppsstatistik till FN-sekretariatet under UNFCCC.

Rapporteringskraven innebär även att länder som handlar med utsläppsenheter måste visa det i sin utsläppstatistik och justera för sålda utsläppsenheter. Sådan justering kallas för ömsesidig justering och är avgörande för att säkerställa att samarbeten under artikel 6 inte leder till dubbelräkning av utsläppsminskningar, med ökade utsläpp som följd. 

Artikel 6 är uppdelad i tre former av samarbeten, 6.2, 6.4 och 6.8:

  • Artikel 6.2 fastställer att länder kan samarbeta och överföra utsläppsminskningar mellan varandra för att uppnå målen i sina klimatplaner (NDC).
  • Artikel 6.4 fastställer att marknadsmekanismer ska skapas och ramarna för en sådan. Genom marknadsmekanismer kan länder handla med dessa utsläppsminskningsenheter. Marknadsmekanismen ska övervakas av ett översynsorgan med mandat att granska och godkänna utsläppsminskningar som kan överföras och användas i utsläppshandel.
  • Artikel 6.8 handlar om icke-marknadsbaserade samarbeten. Regelverket för processen ska beslutas av parterna till Parisavtalet och översynen av processen ska göras av en instiftad institution under UNFCCC, I nuläget förhandlas det om reglerna för dessa paragrafer.

Vad är syftet med artikel 6?

I Parisavtalet har världens länder åtagit sig att minska sina utsläpp av växthusgaser. Alla länder ska uttrycka högsta möjliga ambition i sina respektive klimatplaner (så kallade NDC), men det är givetvis stora skillnader länderna emellan, när det gäller förutsättningarna att minska utsläppen.

Ett Artikel 6-samarbete är en möjlighet att på ett kostnadseffektivt sätt minska utsläppen där det får mest verkan. Ett samarbete förutsätter att båda länder deltar frivilligt och drar nytta av samarbetet, samt att samarbetet bidrar till globalt minskade utsläpp och höjd klimatambition. Höjd klimatambition är nödvändigt för att klara Parisavtalets mål om att hålla uppvärmningen väl under två grader, med sikte mot 1,5 grader. Med nuvarande ambitionsnivå bedöms uppvärmningen hamna på mer än tre grader. 

graf utsläpp av växthusgaser olika nivåer.JPG

Figur: Stora utsläppsminskningar måste genomföras för att klara tvågraders- eller, ännu hellre, 1,5-gradersmålet. Figuren visar att ländernas nuvarande ambitionsnivå är otillräcklig för att klara något av målen.

I en omfattande studie från University of Maryland konstaterade forskare att en välfungerande handel med utsläppsenheter i enlighet med artikel 6 i Parisavtalet kan spara världens länder 250 miljarder USD per år. När kostnaden sjunker har man råd med mer, och det gäller även klimatinsatser.

Eftersom länderna med hjälp av handel skulle kunna åstadkomma mer utsläppsminskningar för samma belopp, skulle artikel 6 kunna åstadkomma ytterligare utsläppsminskningar på ca fem miljarder ton koldioxid per år. Det är hundra gånger mer än vad Sverige släpper ut årligen.