Månadens forskarprofil - Karin Bäckstrand

Hur ska 192 stater komma överens om gemensamma åtgärder mot den globala uppvärmningen? Det är frågan som Karin Bäckstrand, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet, forskar i.

– Jag studerar internationell miljöpolitik: hur vi förhandlar avtal, bygger institutioner och skapar policies, förklarar hon. Miljöfrågan är så intressant, för här möter idealismens kraft de politiska realiteterna.

– Hela fältet är fullt av engagerade människor som vill rädda planeten – och dit räknar jag mig själv – men institutioner är trögrörliga och frågor kring staters makt och egenintressen fortsätter att vara centrala. Politik är verkligen det möjligas konst.

Förlorade illusioner

Man förlorar en del illusioner av att se hur maktspel och egennytta alltid begränsar framstegen i internationella förhandlingar, konstaterar hon. Hon säger det utan att låta krass eller cynisk, för utvecklingen på miljöområdet går trots allt framåt. Det gäller bara att ha rimliga förväntningar.

– Både medier och miljörörelse har ofta överdrivna förhoppningar om vad en multilateral process kan åstadkomma. FN:s klimattoppmöte på Bali utmålades av många som ett stort misslyckande, fastän det var uppenbart långt i förväg att det inte skulle bli mer än en vägkarta för de fortsatta klimatförhandlingarna. Jag skulle vilja vända på det: det är otroligt att dessa 192 suveräna stater med så vitt skilda olika politiska kulturer och ekonomiska system ändå kunde enas om en vägkarta!

Skilda synsätt i Europa och USA

Av samma skäl ska vi inte betrakta det kommande Köpenhamnsmötet som ett fiasko när det ”bara” resulterar i ett ramverk utan kvantitativa utsläppsmål eller tidtabeller, menar Karin Bäckstrand. Den starka tron på att internationella förhandlingar ska lösa klimatfrågan är rätt typisk för oss européer, konstaterar hon. Ska man karikera en smula så tror Europa på denna ”top-down-modell” och USA på motsatsen, ”bottom up”, det vill säga decentraliserade beslut där länder utifrån egna förutsättningar gör frivilliga åtaganden, menar Bäckstrand.

– Det vi ser idag i praktiken är en blandform av dessa två. Titta till exempel på Kaliforniens oerhört progressiva klimatåtgärder, eller New Englandstaternas egna handelssystem för utsläppsrätter – det är ju verkligen betydelsefull bottom up!

Båda principerna är nödvändiga, menar hon, och de korsbefruktar varandra. En internationell klimatförhandling leder inte bara till avtal, den är också ett viktigt forum för stater, organisationer och lobbygrupper att stöta och blöta argument och få inspiration med sig hem.

Ökat intresse för miljöpolitik

På gymnasiet engagerade sig Karin Bäckstrand i miljöorganisationer, och när hon började sin bana som statsvetare kom miljöintresset att prägla hennes inriktning redan under grundutbildningen – C-uppsatsen handlade om internationella förhandlingar om växthuseffekten. Miljö fick inget stort utrymme i statsvetenskapen då, minns hon. Det betraktades som ett ”mjukt”, kvinnligt undantag i den annars mycket mansdominerade disciplinen.

Sedan dess har läget förändrats totalt, konstaterar Bäckstrand. Idag handlar två av tre strategiska forskningsområden vid hennes institution om miljöpolitik, de externa finansiärerna står på kö till dessa forskningsområden, och forskarna efterfrågas ofta som rådgivare av myndigheter och departement.

Text: Anders Nilsson

Foto:André de Loisted