Koldioxidhalten i atmosfären ökar när fossila bränslen används för elproduktion, transporter och andra behov och det påverkar klimatet. FN:s klimatpanel har beskrivit olika scenarier som beror på hur världen lyckas begränsa utsläppen de närmaste årtiondena. EU har nu bestämt sig för att satsa på ccs (Carbon capture and storage) – att skilja av, transportera, pumpa ner och lagra koldioxid i berggrunden – som en metod att minska utsläppen till atmosfären.
EU-kommissionen utgår från att olja och framför allt kol kommer att användas som energikällor i stor omfattning inom överskådlig tid och då blir det nödvändigt att utveckla metoder som kan oskadliggöra koldioxidens följdverkningar på något sätt. EU:s grundinställning om fortsatt kolanvändning får dock kritik, inte minst från miljöorganisationer, därför att insatserna blir så stora och att vägvalet fördröjer eller omöjliggör en bred satsning på klimatneutral förnyelsebar energi och på effektiviseringar av energianvändningen.
I ett marknadsbaserat scenario tror EU-kommissionen att ccs-tekniken kan minska koldioxidutsläppen från de elproducerande kraftverken med 3,7 procent till 2030 och med cirka 20 procent till 2050. Dessutom kan även industrin på olika sätt bidra till ytterligare minskningar. Enligt FN:s klimatpanel skulle ccs kunna ha potential att reducera alla världens utsläpp av koldioxid med mellan 15 och 55 procent inom hundra år; det handlar alltså inte om någon komplett eller slutgiltig lösning av växthuseffekten.
Strategin för att nå framgång med ccs bygger på massiv forskning och utveckling. Före 2015 ska tolv fullskaliga kolkraftverk med ccs-teknik byggas, för utveckling och demonstration av ”hållbar teknik”. Fram till 2020 räknar eu med att ge ett direkt stöd till forskning och utveckling på en miljard euro. Utöver det kommer det att behövas många miljarder euro till bland annat de tolv demonstrationsanläggningarna, som ska bekostas av berörda nationer och energiproducenterna själva och genom handeln med utsläppsrätter.
Förutom att det är dyrare att bygga ett kolkraftverk med ccs så blir även själva driften och elproduktionen dyrare. Verkningsgraden och effektiviteten minskar med i genomsnitt cirka 10 procent och det går åt ungefär 25 procent mer bränsle för att producera samma mängd el. Behovet av kylvatten ökar med drygt 10 procent.
Upp till 90 procent av koldioxiden från ett kolkraftverk beräknas i framtiden kunna avskiljas och lagras med ccs. I Sverige, där det inte finns några stora kolkraftverk för basproduktion av el, kan ccs-tekniken ändå bli användbar både i industrier och i kraftvärmeverk som använder förnyelsebara biobränslen, för att på så sätt minska nettoutsläppen av koldioxid. Produktionen ”går med plus” och företaget skulle kunna sälja utsläppsrätter. Det förutsätter dock att sådana anläggningar kan ingå i och dra nytta av utsläppshandeln.
Det juridiska ansvaret för lagringen och för att koldioxiden inte plötsligt börjar läcka tillbaka ut i atmosfären regleras detaljerat i det eu-direktiv som antogs strax före jul. I direktivet sägs att lagringen i princip ska omfattas av handeln med utsläppsrätter. Om det uppstår läckage och om inneslutningen inte fungerar får operatören, den som har ansvar för lagringen, betala för detta som om det vore ett direktutsläpp av koldioxid.
När en lagringsplats stängs och när operatören har gjort det sannolikt att inget läckage kommer att ske, övergår ansvaret för lagret till den berörda nationen. Utvecklingen av ccs är en förutsättning för att EU ska nå sina nuvarande och framtida mål för minskad klimatpåverkan, om kol även i fortsättningen ska vara en betydelsefull energikälla. Om ccs utvecklas för att klara merparten av den koldioxid som produceras i världens kolkraftverk, så tar koldioxid över positionen som världens största transportvara, i pipelines, med fartyg och kanske på järnväg.
Kritiken mot ccs riktas bland annat mot att kostnaderna för att utveckla och införa tekniken blir så gigantiska att utvecklingen av andra energikällor och annan energiteknik blir lidande. Världen har inte råd att investera ”några tusen miljarder euro” både i ccs och i annan ny energiteknik. ccs blir en gökunge som tränger ut övriga ungar ur boet. Sverige har dock intagit en positiv hållning till utvecklingen av ccs.
– Sverige har understrukit i förhandlingarna inom EU att de medlemsländer som har stor andel kolanvändning, tillsammans med kolkraftsföretagen själva, ska finansiera demonstrationsanläggningarna och den kommersiella utvecklingen av ccs, säger Sven Olov Ericson på Näringsdepartementet. Däremot erkänner Sverige behovet av EU-stöd till forskning och utveckling av ccs, men vill i det sammanhanget också att stödet till utveckling av bioenergiteknik ska få samma dignitet. EU beslutade i december 2008 att pengar ur handeln med utsläppsrätter ska kunna användas till investeringar i de tolv stipulerade demonstrationsanläggningarna. Sverige fick böja sig i den frågan. I beslutet angavs ett tak att nya utsläppsrätter som omfattar högst 300 miljoner ton får användas till ändamålet (priset för rätten att släppa ut ett ton har den senaste tiden legat runt 20 kronor). Svante Axelsson, generalsekreterare på Svenska Naturskyddsföreningen, är inte kategoriskt emot en utveckling av ccs, men han har många invändningar och villkor som borde uppfyllas innan man satsar storskaligt.
– Vår huvudkritik är att en stor satsning på nya koldioxidfria energislag och på effektivisering av energianvändningen hade blivit billigare än ccs-tekniken. Ccs legitimerar dessutom kolet för lång tid framåt och fördröjer utvecklingen av annan energi. Det är en krånglig lösning på ett egentligen ganska enkelt problem.
– Vi menar även att det är fel att först subventionera själva användningen av kol, som man gör i till exempel Tyskland, och sedan subventionera dess följder en gång till med nya EU-pengar, säger Svante Axelsson. Att ccs-tekniken ändå inte ska förkastas helt förklarar Naturskyddsföreningen med att man kan använda metoden för en framtida nettominskning av atmosfärens halt av koldioxid, även efter det att det sista kolkraftverket har lagts ner för gott.
Text: Lars Krögerström
