Vad är EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS)
EU:s utsläppshandelssystem är ett av EU:s viktigaste verktyg för att nå åtagandet om minskade utsläpp av växthusgaser.
Målet med EU ETS är att skapa en effektiv europeisk marknad för handel med utsläppsrätter med minsta möjliga negativa påverkan på ekonomisk utveckling och sysselsättning inom unionen.
I Sverige omfattas cirka 760 svenska anläggningar inom industri och energiproduktion, 36 sjöfartsoperatörer samt 12 luftfartygsoperatörer under kravet att redovisa utsläpp och överlämna utsläppsrätter. Totalt berörs cirka 9400 operatörer inom industri- och energiproduktion, 2900 sjöfartsoperatörer och 1000 flygoperatörer i 31 länder i Europa, vilka står för ungefär 45 procent av de totala utsläppen av växthusgaser inom unionen.
EU:s utsläppshandelssystem infördes i januari 2005 och omfattar idag anläggningar inom industri- och energiproduktion, samt luftfarts-och sjöfartssektorn. Förutom EU:s 28 medlemsländer så ingår även motsvarande aktörer i Norge, Liechtenstein och Island i handelssystemet. 2017 undertecknade EU och Schweiz ett avtal om att länka sina utsläppshandelssystem. Avtalet trädde i kraft den 1 januari 2020.
Handeln regleras genom ett särskilt direktiv, ETS-Direktivet, som omfattar alla EU:s medlemsländer och är implementerat i respektive lands nationella lagstiftning.
Utrymme för handel skapas när verksamhetsutövare har ett under- eller överskott av utsläppsrätter som kan säljas och köpas på marknaden. Det är inte bara verksamhetsutövare som kan köpa och sälja utsläppsrätter, utan även företag, organisationer och privatpersoner som öppnar handelskonton. Grundstenen för fördelning av utsläppsrätter till verksamhetsutövare är auktionering, men en stor del av utsläppsrätterna tilldelas också gratis, läs mer under rubriken Koldioxidläckage.
Utsläppstaket
Utsläppshandelssystemet är ett så kallat "cap-and-trade"-system och täcker cirka 45 procent av den totala volymen av EU:s utsläpp av växthusgaser. Inom EU sätts ett utsläppstak för de inkluderade verksamhetsutövarna som sedan behöver införskaffa utsläppsrätter motsvarande mängden utsläpp. Var för sig medger en sådan enhet att släppa ut växthusgaser motsvarande 1 ton koldioxid.
Nivån på taket avgör antalet utsläppsrätter i systemet och är utformat för att minska för varje år. Den gradvisa minskningen gör det möjligt för företag att sakta anpassa sig för att möta alltmer ambitiösa mål för utsläppsminskningar.
Utsläppstakets totala minskning uppgick till 21 procent mellan åren 2005 och 2020.
Koldioxidläckage och CBAM
Varje år tilldelas en del av utsläppsrätterna gratis till vissa deltagare i systemet, till exempel i de sektorer där det finns en risk för så kallat koldioxidläckage. Koldioxidläckage handlar om att produktionen av varor inom EU flyttas till länder utanför EU på grund av ökade kostnader till följd av beslut och regleringar inom det klimatpolitiska området.
Den fria tilldelningen fasas ut successivt i samband med införandet av CBAM (Carbon Border Adjustment Mechanism). CBAM innebär att importörer av varor som har producerats utanför EU behöver betala ett pris för de utsläpp av växthusgaser som varorna gett upphov till. Prissättningen på utsläpp inom CBAM är likvärdig utsläpp inom EU ETS.
Naturvårdsverket är behörig myndighet för CBAM sedan 2023 och är ansvarig för regelefterlevnaden i Sverige. Tullverket är tullmyndigheten i Sverige och ska bland annat underrätta importörer om rapporteringsskyldighet inom CBAM.
CBAM – vägledningar (naturvardsverket.se)
Handelsperioder
Utsläppshandelssystemet är uppdelat i olika handelsperioder. Den fjärde och nuvarande handelsperioden löper från 2021 till 2030. Från 2024 gäller årlig reduktionsfaktor av utsläppstaket på 4,3 procent. Auktionsandelen under den fjärde handelsperioden har inte ändrats. Det innebär att 57 procent av det totala antalet utsläppsrätter kommer att auktioneras ut mellan 2021–2030, övrig del tilldelas gratis.
Intäkterna från auktionerna fördelas sedan och betalas ut till respektive medlemsstat. Sverige får ungefär 1,5 procent av intäkterna från de auktionerade utsläppsrätterna. Enligt ETS-direktivet ska dessa intäkter användas för klimatrelaterade ändamål. Fördelningen baseras på historiska utsläppsnivåer.
