Virtuella piloter under artikel 6
För att testa hur internationella klimatsamarbeten kan se ut under Parisavtalet har Energimyndigheten genomfört ett antal fallstudier, så kallade virtuella piloter.
Syftet med dessa teoretiska klimatprojekt är att identifiera framtida utmaningar, men också möjligheter för verklig projektetablering innan Parisavtalets regelbok finns på plats
Flera av de virtuella piloterna skulle vara möjliga att omsätta i verkligheten, men många utmaningar kvarstår. De verklighetstrogna projekten har genomförts efter avstämning med relevanta samarbetsländer.
Virtuella pilotprojekt
Energimyndigheten har utfört nio virtuella pilotprojekt i sju olika länder (se karta). Dessa piloter har resulterat i en översikt över de viktigaste aspekterna (tekniska, ekonomiska och juridiska) som måste hanteras för att ett artikel 6-samarbete ska kunna genomföras. Resultaten har varit värdefulla i de pågående förhandlingarna om regelboken.
Sammanfattning av de olika piloterna
Nedan följer kort sammanfattning av de olika piloterna.
Mer om de specifika pilotprojekten, Virtual pilots (på engelska)
Medan varje pilotprojekt är unikt och har sina specifika förutsättningar och utmaningar, kan vissa generella slutsatser dras. Dessa var några av de viktigaste resultaten:
- Samarbete bör innebära ett långsiktigt engagemang För att säkerställa att utsläppsminskningar faktiskt genomförs krävs utveckling av nya metoder, robusta institutioner och system för exempelvis mätning, rapportering och verifiering. Därför bör ett artikel 6-samarbete innebära ett långsiktigt engagemang snarare än en enkel transaktion. Ambition och engagemang hos alla intressenter är avgörande.
- Samarbete kommer att kräva storskaliga och kombinerade insatser. När olika typer av finansiering kombineras måste sambandet mellan en viss åtgärd och dess utsläppsminskning kunna fastställas. Detta kan vara svårt i praktiken. En tydlig färdplan för implementering av varje lands nationellt fastslagna åtagande (NDC) är ett första steg för att övervinna detta hinder.
- Samarbete kräver tillförlitliga data. I många fall krävs förbättringar när det gäller nationella utsläppsdata och antaganden om referensbana för utsläppen. Detta kräver i sin tur väl fungerande system för mätning, rapportering och verifiering.
- Risken att ett värdland säljer fler utsläppsminskningar än vad det kan leverera måste minimeras. En grundläggande förutsättning för handel med utsläppsminskningar under Parisavtalet är att det säljande landet först klarat sitt eget åtagande, innan landet säljer utsläppsminskningar. Risken för överförsäljning kan hanteras med olika kontraktsvillkor, till exempel att värdlandet måste passera vissa milstolpar.
- Värdländernas klimatmål kan behöva bearbetas. Eftersom alla länders klimatmål inte utrycks på samma sätt kan de behöva bearbetas för att bli jämförbara. Det är viktigt att siffror är jämförbara, uppdelade på sektorsnivå och att utsläppsminskningarna sker gradvis istället för endast sista året.
- Den privata sektorns engagemang är avgörande för ökad ambition och långsiktig hållbarhet. Därför måste aktiviteterna vara affärsmässigt hållbara över tid och ansträngningar måste göras för att säkerställa förtroende, förutsägbarhet och tydlighet.
