Rätt och fel om elcertifikatsystemet

I de senaste veckornas diskussioner på debatt- och ledarsidor har det framförts en del felaktigheter kring elcertifikat, vilket vore bra att rätta till för eventuella fortsatta diskussioner vid köksbord, på redaktioner eller på den politiska arenan.

Elcertifikatsystemet är inte ett riktat stöd för vindkraft. I fördelningen mellan energislagen i elcertifikatsystemet 2012 stod biobränsleanläggningar för 52 procent, vindkraft för 33 procent, och vattenkraft för 12 procent. Det är förnybar el som producerats och levererats in på det svenska elnätet.

Elcertifikatsystemet är ett marknadsbaserat och teknikneutralt styrmedel för att öka andelen förnybar el i elsystemet. Elcertifikatsystemet är inte en skatt, utan en avgift som betalas av de som använder elen.

International Energy Agency, IEA, presenterade nyligen sin "In Depth Review" av den svenska energipolitiken och dess effekter. Elcertifikatsystemet lyftes fram i rapporten som ett stabilt och kostnadseffektivt styrmedel för att nå de uppsatta målen, och som även håller ner kostnaderna för konsumenterna. Branschorganisationen Svensk Energi har uttalat sitt stöd för systemet just för att det är marknadsbaserat och behandlar alla produktionslag lika. Elcertifikatsystemet fungerar och sedan starten 2003 har den förnybara elproduktionen ökat med 15 TWh. Även vårt grannland Norge har infört systemet och anslutit sig till en gemensam svensk-norsk marknad.

I debatter ser vi också argumenten att vi inte behöver mer förnybar el i vårt elsystem, att vi redan har en "klimatneutral elproduktion" i Sverige. Det som då glöms bort är att vi numera är en del av europeiskt energisystem, och att vi har övergripande, gemensamma och prioriterade energimål, de så kallade 20-20-20-målen. De målen är kvantifierade, tidsatta och politiskt beslutade, och de går inte att välja bort. Att prioritera klimatmålet framför målen om energieffektivisering och förnybar energi betyder inget annat än att man föreslår att Sverige inte skall göra hela sin hemläxa. Dessutom verkar den avgränsningen till den svenska elproduktionen ha en utgångspunkt om att klimatförändringar och miljöproblem tar hänsyn till nationella gränsdragningar, vilket inte är fallet.

Kostnaderna för den omställning som sker i Tyskland används ibland som exempel om hur dyrt det är att satsa på förnybar elproduktion. Då kan det vara relevant att påpeka att kostnaden för utbyggnaden av förnybar elproduktion är 43 öre per kWh för de tyska elkonsumenterna. I Sverige betalar elkunden knappt 3 öre per kWh för elcertifikatsystemet.

Vill man veta mer om vad olika typer av svensk elproduktion kostar, kan rapporten "El från nya och framtida anläggningar 2011" från forskningsinstitutet Elforsk vara en god vägledning.

Vill man veta mer om vad svenska folket egentligen har för åsikter om vindkraft, kärnkraft etc., rekommenderar vi SOM-institutets rapporter. Där finns fakta om vad svenskarna har för inställning till olika energislag, och i vilken mån de tycker att det ska satsas på biobränslen, vindkraft, solenergi, vattenkraft eller kärnkraft.

Kontakt:

Erik Brandsma, generaldirektör Gustav Ebenå, enhetschef 016-544 21 23