Definitioner av krisnivåerna enligt Nationell krisplan för Sveriges naturgasförsörjning

Energimyndigheten har i egenskap av behörig myndighet skyldighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1938/2017[1] att på nationell nivå ha en uppdaterad krisplan. Försörjningsförordningen föreskriver att krisplanen i varje medlemsstat ska bygga på tre krisnivåer: tidig varning, beredskap samt kris.

De ansvariga aktörerna ska vid de olika krisnivåerna vidta åtgärder för att lindra effekterna av den uppkomna situationen. Dessa åtgärder delas in i marknadsbaserade och icke marknads­baserade åtgärder där de icke-marknadsbaserade åtgärderna endast kan användas när enbart marknadsbaserade mekanismer inte längre kan trygga försörjningen och krisnivå kris är tillkännagiven.

De tre krisnivåerna definieras på följande sätt:

Tidig varning

Tidig varning (early warning) gäller när det finns konkret, seriös och tillförlitlig information om att en händelse sannolikt kommer att resultera i en avsevärd försämring av försörjningssituationen och sannolikt kommer att leda till att beredskaps- eller krisnivån kommer att aktiveras. Nivån för tidig varning får aktiveras genom en mekanism för tidig varning.

Beredskap

Beredskap (alert) gäller när ett avbrott i gasförsörjningen eller en exceptionellt hög efterfrågan på gas uppstår som resulterar i en avsevärd försämring av försörjningssituationen, men marknaden fortfarande klarar att hantera avbrottet eller efterfrågan utan att icke marknadsbaserade åtgärder krävs.

Kris

Kris (emergency) gäller när en exceptionellt hög efterfrågan på gas uppstår, när ett allvarligt avbrott i försörjningen eller en annan avsevärd försämring av försörjnings­situationen uppstår och alla relevanta marknadsåtgärder har vidtagits men gasförsörjningen inte räcker till för att tillgodose den återstående efterfrågan på gas, så att icke marknadsbaserade åtgärder måste vidtas för att, i synnerhet, trygga försörjningen till skyddade kunder.