Frågor och svar om internationella klimatsamarbeten

När vi pratar om internationella klimatsamarbeten handlar det om handel med utsläppsminskningar i enlighet med internationella regelverk som Kyotoprotokollet eller Parisavtalet. Dagens internationella klimatsamarbeten regleras av Parisavtalet och går ut på att länder kan välja att samarbeta för att nå sina respektive nationella klimatmål.

Syftet med samarbetena är att skapa större utsläppsminskningar än vad som är möjligt inom ett land med det landets egna resurser. Samarbetena tar sig ofta uttryck som projekt där ett land hjälper till att finansiera, planera och genomföra insatser som minskar utsläppen på olika sätt i ett annat land. När utsläppsminskningsenheterna från ett projekt verifierats fördelas de mellan deltagarna i samarbetet enligt avtal.

Energimyndigheten finansierar å Sveriges vägnar framför allt projekt inom förnybar energi, energieffektivisering och avfallssektorn.

Sveriges riksdag har beslutat att de svenska utsläppen ska ha minskat med 63 procent till år 2030, med 75 procent till 2040 och att vi ska ha nettonollutsläpp 2045. Vi ska först och främst nå målen genom att minska utsläppen inom Sveriges gränser, men de svenska målen ger även utrymme för tre kompletterande åtgärder:

1. ökat nettoupptag och minskade utsläpp i skog och mark
2. avskiljning, transport och lagring av koldioxid med biogent ursprung
3. verifierade utsläppsminskningar genom investeringar i andra länder

Det är den tredje åtgärden som internationella klimatsamarbeten handlar om. Utrymmet för Sverige att använda sig av dessa typer av åtgärder för att nå våra klimatmål är begränsat. Internationella klimatsamarbeten är alltså tänkt att vara ett komplement till det som redan görs i Sverige för att minska utsläppen.

Energimyndighetens medel för att finansiera utsläppsminskningar i andra länder är inte bistånd. Pengarna går till att köpa verifierade utsläppsminskningar som Sverige kan komma att behöva för att klara det svenska utsläppsmålet till exempelvis 2030. Men liknande typer av klimatprojekt skulle kunna finansieras med biståndspengar.

Vi gör en uppskattning av hur stora utsläppsminskningar som det kan bli innan ett projekt startar. Att mäta och verifiera utsläppsminskningarna är grundläggande för utsläppshandel under Parisavtalets regler. Alla projekt följs upp och kontrolleras av oberoende granskare – dels innan de startar, dels årligen för att se hur det går och för att verifiera att utsläppsminskningarna verkligen har hänt.

Energimyndigheten finansierar ett klimatprojekt genom att köpa en del av utsläppsminskningarna som genereras. Utsläppen minskar alltså i värdlandet, men själva utsläppsminskningsenheterna rapporteras till FN som om de hade hänt i Sverige i stället. En del av utsläppsminskningarna räknas inte av någon utan blir som en ”bonus” till klimatet.

Innan utsläppsminskningsenheterna rapporteras in till FN och överförs till Sverige verifieras de av en oberoende granskare.

Det beror på vilket tidsperspektiv man har. Under de första åren på ett projekt kan Sverige sannolikt tillgodoräkna sig nästan allt, förutom några procent som inte ska räknas av någon part (bonus till klimatet). Men hur mycket vi kan tillgodoräkna oss är delvis en politisk fråga, delvis en förhandling mellan Energimyndigheten och våra motparter i andra länder.

Det är också en fråga om hur mycket vi behöver tillgodoräkna oss. När vi genomförde utsläppsminskande projekt under Kyotoprotokollets regelverk annullerade vi nästan alla de verifierade utsläppsminskningsenheterna, eftersom Sverige klarade klimatmålen utan att behöva använda sig av hela utrymmet för kompletterande åtgärder.

Värdlandet måste noga överväga vilka utsläppsminskningar de kan sälja utan att riskera att inte klara sina egna mål. Men ofta är det tidsbestämt enligt avtal hur länge Sverige kan tillgodoräkna sig utsläppsminskningarna från ett projekt. Om Energimyndigheten till exempel finansierar en installation av förnybar energi med en livstid på 20 år, så köper vi endast utsläppsminskningar under de första fem till tio åren. Därefter äger värdlandet alla fortsatta utsläppsminskningar, som då räknas till deras statistik.

Energimyndigheten gör initialt en intern granskning av alla aktiviteter som finansieras. Sedan granskar en oberoende granskare projektet – dels innan det startar, dels årligen för att verifiera att utsläppsminskningarna verkligen har hänt. De årliga verifieringsrapporterna behöver sedan både Energimyndigheten och motsvarande part i värdlandet godkänna.

Att projekten inte hade kunnat bli av utan intäkterna från köp av utsläppsminskningsenheter är grundläggande för att denna typ av utsläppshandel ska fungera. Detta kontrollerar oberoende tredjepartsgranskare innan ett projekt startar, bland annat genom att studera investeringskalkyler och värdlandets referensutsläpp.

Energimyndigheten är mycket noga med att de åtgärder vi finansierar å Sveriges vägnar är både politiskt och ekonomiskt additionella. Det betyder att åtgärderna inte redan krävs enligt värdlandets politiska regelverk och initiativ, samt att den lokala marknaden och lokala finansiella bidrag inte är tillräckliga.

Dubbelräkning innebär att flera aktörer räknar samma utsläppsminskning som sin egen. Det kan leda till att det på pappret ser ut som att ett projekt gjort större nytta för klimatet än vad det verkligen gjort.

Under FN:s klimatmöte COP26 i Glasgow 2021 tog man beslut om regler som är till för att undvika dubbelräkning av utsläppsminskningar. Reglerna innebär att både säljarland och köparland måste auktorisera utsläppsminskningarna innan de kan överföras mellan länderna. Sedan justerar båda länderna sin nationella statistik så att endast en part bokför utsläppsminskningarna som sina egna.

När det gäller hållbar utveckling hade Sverige önskat en ännu mer ambitiös gemensam regelbok för internationella klimatsamarbeten under Parisavtalet. Energimyndigheten har därför ytterligare krav på hållbar utveckling i våra klimatsamarbeten. Bland annat har vi tagit fram en policy och granskningsprocess som ska säkerställa att de projekt Sverige Sverige finansierar både har positiva effekter kopplat till hållbar utveckling och identifierar och minimerar eventuella negativa effekter.