Frågor och svar om CCS, CCU och stöd för bio-CCS

CCS är en förkortning för den engelska termen Carbon Capture and Storage. På svenska säger vi avskiljning och geologisk lagring av koldioxid. CCS är en kedja av tekniker med syfte att avskilja koldioxid från rökgasströmmar med hög koncentration av koldioxid från exempelvis kraftvärmeverk, energianläggningar eller andra processindustrier för att sedan transportera den avskilda koldioxiden till en lagringsplats och injektera den för permanent lagring i en geologisk formation. CCS syftar till att minska utsläppen av koldioxid till atmosfären.

Bio-CCS avser samma kedja av tekniker som annan CCS men där anläggningarna och/eller industrierna från vilka koldioxiden avskiljs använder biomassa som inmatningsmaterial och/eller bränsle (exempelvis från biprodukter från skogs- och sågverksindustrin eller hushållsavfall som bränsle).

När biomassa växer, till exempel träd eller grödor, tar den upp koldioxid från atmosfären genom fotosyntes. Denna koldioxid binds i växtmaterialet under dess livstid. När biomassan senare används som bränsle och förbränns, frigörs samma mängd koldioxid tillbaka till atmosfären.

För att undvika dubbelräkning av utsläpp från biomassa bokförs alla utsläpp och upptag från biomassa i markanvändnings- och jordbrukssektorerna. Detta följer riktlinjerna framtagna av Förenta nationernas (FNs) mellanstatliga klimatpanel (Integovernmental Panel on Climate Change, IPCC) som används för rapporteringen av utsläpp och upptag under Parisavtalet. Utsläpp från förbränning av biomassa räknas därför som noll i utsläppsstatistiken.

Bio-CCS, även kallat BECCS (Bioenergy with Carbon Capture and Storage), innebär att man avskiljer koldioxid vid förbränning av biomassa och lagrar den permanent i geologiska formationer. Givet att utsläpp från förbränning av biomassa räknas som noll kan bio-CCS ge upphov till negativa utsläpp. Från ett systemperspektiv är det viktigt att all biomassa är hållbart producerad, oavsett om den används i en industri med eller utan koldioxidavskiljning.

Först behöver koldioxiden avskiljas från rökgasströmmen. Det finns flera olika avskiljningstekniker. Valet av avskiljningsteknik beror på faktorer som exempelvis typ av anläggning, platstillgänglighet, koncentration av koldioxid i rökgasströmmen och tillgänglighet till restvärmeströmmar. Främst diskuteras tekniker som kopplas på efter förbränning. Dessa tekniker anses vara lättare att integrera än andra alternativ.

Efter att koldioxiden har avskilts från rökgasströmmen behöver den transporteras till lagringsplatsen. Innan koldioxiden transporteras till lagringsplatsen behöver den ofta mellanlagras i tankar vid anläggningen. Valet av transportsätt beror på faktorer som avstånd till lagringsplats, mängd koldioxid som ska transporteras samt om anläggningen ligger längst kusten och har nära till hamn. Med långa transportsträckor och relativt små koldioxidmängder är transport med skepp troligtvis lämpligast i närtid i Sverige. Den permanenta lagringen sker slutligen i en lämplig geologisk formation som kontinuerligt övervakas för att säkerställa att injekteringen sker som den ska och att den geologiska formationen permanent håller koldioxiden.

Potentialen för bio-CCS i Sverige baseras på vilka stora utsläppspunkter som finns för biogen koldioxid. De största utsläppspunkterna är de kemiska massabruken (sulfatmassabruken) där förbränningen sker som en del av kemikalieåtervinningen. Sverige har också många kraftvärme- och värmeverk som använder biprodukter från skogs- och sågverksindustrin eller hushållsavfall som bränsle, vilka också kan vara aktuella för bio-CCS. Den totala teoretiska potentialen i Sverige är stor, upp emot 20–30 miljoner ton koldioxid per år från sulfatmassabruk samt kraftvärme- och värmeverk. Den klimatpolitiska vägvalsutredningen (SOU 2020:4) konstaterar att den realiserbara potentialen för bio-CCS i Sverige uppgår till minst 10 miljoner ton biogen koldioxid per år i ett 2045-perspektiv.

Det finns ingen enskild anläggning som släpper ut 10 miljoner ton koldioxid per år i Sverige. I Europa finns det däremot en del industrier och kraftrelaterade punktutsläppskällor som släpper ut runt eller mer än 10 miljoner ton koldioxid. Som en jämförelse kan nämnas att utsläppen från hela Sveriges inrikes transporter  2024 uppgick till cirka 17 miljoner ton koldioxid (preliminära siffor).

Det finns ingen enskild anläggning som släpper ut 10 miljoner ton koldioxid per år i Sverige. I Europa finns det däremot en del industrier och kraftrelaterade punktutsläppskällor som släpper ut runt eller mer än 10 miljoner ton koldioxid. Som en jämförelse kan nämnas att utsläppen från hela Sveriges inrikes transporter  2024 uppgick till cirka 17 miljoner ton koldioxid (preliminära siffor).

Det finns ett fåtal kraftverk i Europa som släpper ut närmare 30 miljoner ton koldioxid per år. Som en jämförelse kan nämnas att Sveriges utsläpp uppgick 2024 till cirka 47 miljoner ton koldioxid. 30 miljoner ton koldioxid motsvarar då cirka 2/3 av Sveriges utsläpp 2024 (preliminära siffor).

Permanent lagring sker i lämpliga geologiska formationer, till exempel uttjänta olje- och gasfält eller djupt liggande saltvattenförande formationer även kallade salina akviferer.

Salina akviferer (sgu.se)

All geologisk lagring kräver övervakning för att säkerställa att koldioxiden inte läcker från lagret. Till en början är svenska aktörer beroende av lagringskapacitet i andra länder. Det finns en geologisk potential för permanent lagring i Sverige som kan bli aktuell att utveckla i framtiden. För att det ska vara möjligt att transportera koldioxid över landsgränser för geologisk lagring under havsbotten krävs ett avtal eller en överenskommelse mellan länderna i enlighet med den internationella konventionen Londonprotokollet. Sedan 2024 har Sverige bilaterala överenskommelser om gränsöverskridande transport av avskild koldioxid för geologisk lagring med Norge och Danmark.

Londonprotokollet (havochvatten.se)

Det finns alltid en risk för läckage. För CCS är denna risk som störst under transporten samt när koldioxiden ska pumpas ner i lagringsplatsen. För att minimera riskerna finns det omfattande regelverk med rigorösa föreskrifter som gäller under alla faser av CCS-värdekedjan. Det innebär att den som avskiljer koldioxiden har ansvar för läckage i det steget, transportörerna ansvarar för transportledet och lagringsoperatören för lagringen. Genom regelverket säkerställs också att eventuella läckage innan lagring räknas av, så att den volymen inte räknas som lagrad. Den som är ansvarig för ett läckage behöver därför täcka läckaget med utsläppsrätter. Detta gäller oavsett om det rör sig om koldioxid med fossilt eller biogent ursprung.

Det finns också mycket erfarenhet att tillgå som kan hjälpa att minimera risken för läckage. Till exempel går erfarenheter av riskminimering vid transport av naturgas att tillämpa även inom CCS. I andra länder har man erfarenhet av geologisk lagring av koldioxid från flera decenniers arbete inom området. Exempel är Sleipner- och Snövitfälten i Norge.

CCS är ett komplement till andra utsläppsminskningar. Det finns utsläpp som är väldigt svåra att undvika, exempelvis från jordbruket, och aktörer som vill kompensera för historiska utsläpp. Bio-CCS kan användas för att kompensera för den typen av utsläpp, samt för att vi ska kunna uppnå målet om netto-noll utsläpp i Sverige 2045. Bio-CCS och "negativa utsläpp" är ett komplement till andra klimatåtgärder, inte en ersättning för dem.

Det finns en realiserbar potential att avskilja cirka 10 miljoner ton biogen koldioxid och en teknisk potential att avskilja 18 miljoner ton fossil koldioxid från 2045. Ju större utsläpp som en anläggning har desto lägre är kostnaden per avskilt ton koldioxid, och därför generellt även större möjligheter att realisera avskiljning med transport för permanent lagring.

En naturlig kolsänka är något som absorberar koldioxid från atmosfären naturligt, exempelvis växter via fotosyntesen. Den naturliga kolsänkan binder koldioxiden tills den bryts ner eller förbränns.

En teknisk kolsänka innebär att koldioxiden i atmosfären i stället minskas genom tekniska lösningar, exempelvis bio-CCS. CCS lagrar koldioxiden i geologiska formationer under marken i tusentals år, så länge inte läckage sker.

Det finns inget politiskt beslutat mål men ambitionen är så mycket geologiskt lagrad biogen koldioxid som möjligt för de 30,7 miljarder kronor som är anslagna under tidsperioden fram till 2046. Myndigheten har hittills genomfört en utlysning inom stödsystemet.

En omvänd auktion innebär att aktörer söker stöd i konkurrens. De som kan avskilja, transportera och geologiskt lagra biogen koldioxid till lägst ersättning per ton och i enlighet med gällande villkor beviljas stöd.

Energimyndigheten har bedömt att det system som är bäst lämpat i ett stödsystem för bio-CCS är en omvänd auktion (se Första, andra, tredje... ER 2021:31). Jämfört med ett system där staten bestämmer subventionsnivån behöver staten inte lika mycket kunskap om kostnaderna för tekniken givet att konkurrensen om stödet är tillräckligt stor. Stödsystem som bygger på konkurrens, genom omvända auktioner, är ofta kostnadseffektiva och minskar risken för överkompensation. Detta eftersom stödet går till de med lägst bud och konkurrensen driver budgivare att lägga bud nära sina faktiska kostnader. Stödsystem som bygger på konkurrensutsatta förfaranden är också något som förordas av EU-kommissionen.

Energimyndigheten utlyser medel genom öppna utlysningar. Sökande anger i sin ansökan ett bud i kronor per ton lagrad biogen koldioxid (SEK/ton koldioxid). Därefter sker urval genom omvänd auktion, där ansökningarna rangordnas baserat på summan av bud och annat offentligt stöd. Den eller de vars bud som tillsammans med annat offentligt stöd per ton geologiskt lagrad biogen koldioxid är lägst, och i övrigt uppfyller kraven, tilldelas stöd.

Stödet baseras på det lämnade budet i kronor per ton och den mängd geologiskt lagrad biogen koldioxid per år som anges i ansökan. Stödet betalas ut under en period om maximalt 15 år och i efterhand varefter koldioxiden lagras. Beviljat och utbetalat stöd baseras på budet och den mängd koldioxid som anges i ansökan. Om företaget har annat offentligt stöd för samma projekt som man söker stöd för räknas denna summa bort från stödet. Vad gäller annan finansiering och intäkter räknas 90 procent bort från stödet.

Företag med utsläpp av biogen koldioxid i Sverige som exempelvis kraftvärmeanläggningar, pappers- och massabruk och andra industrier, samt har en genomsnittlig lagringsmängd på över 50 000 ton/år under stödperioden kan delta i de omvända auktionerna.

Stödet ska kunna täcka hela kostnaden för bio-CCS-kedjan. Det inkluderar både investerings- och driftkostnader för avskiljning, transport och geologisk lagring av koldioxid med biogent ursprung. Lagringsperioden är maximalt 15 år.

Stödet betalas ut i efterhand varefter koldioxiden lagras geologiskt. Lagringsperioden som man kan få stöd för är maximalt 15 år.

Biogen koldioxid, som uppstår exempelvis vid förbränning i kemiska massa- och pappersbruk eller kraftvärme- och värmeverkanläggningar, har idag inget krav på att den ska avskiljas och den omfattas inte av EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS). Det innebär därför en stor kostnad för företagen att avskilja den biogena koldioxiden. Då det handlar om långa investeringscykler och att det kommer att ta tid att bygga de anläggningar och den infrastruktur som måste finnas på plats för att Sverige ska nå målet om nettonollutsläpp till 2045, krävs statligt stöd initialt för att stimulera verksamhet inom bio-CCS.

Stödsystemet syftar  till att ge stöd till CCS från biogena källor (bio-CCS), vilket  räknas som en kompletterande åtgärd mot Sveriges klimatmål. Resultatet av åtgärden kommer att räknas som negativa utsläpp (se frågan Vad är bio-CCS?).

CCS från fossila källor kan bidra till minskade utsläpp (reduktioner) men inte till negativa utsläpp (avlägsnanden/upptag). Koldioxidutsläpp från fossila källor omfattas av EU:s utsläppshandelssystem (EU ETS), vilket innebär att ett ökande pris på utsläppsrätter i huvudsak kommer driva implementeringen av CCS av dessa utsläpp. Utsläpp från förbränning av hållbart producerad biomassa omfattas idag inte av EU ETS.

Stöd till CCS som helhet omfattas dock av Energimyndighetens arbete med forskning och innovation samt investeringar inom Industriklivet. Det ingår också i Energimyndighetens roll som nationellt centrum för CCS att främja implementering av CCS även från fossila källor, som exempelvis cement och avfallsförbränning, i Sverige.

Syftet med stödsystemet är att uppnå så mycket negativa utsläpp som möjligt inom den avsatta budgeten. För att uppnå det syftet måste stödet gå till de aktörer som kan avskilja, transportera och geologiskt lagra biogen koldioxid till lägst kostnad. Eftersom det finns skalfördelar som gör att kostnaden för vissa delar av CCS-tekniken blir lägre per ton koldioxid för större anläggningar så kommer stora aktörer kunna ha en kostnadsfördel i konkurrensen jämfört med mindre. Men kostnaden kan också bero på andra faktorer som lokalisering och typ av anläggning.

Ett statligt stöd ska inte leda till vinster hos företag utan enbart täcka de extra kostnader företagen har för att nå de klimatmål som stödsystemet syftar till. Vinster hos företagen skulle gå emot EU:s statsstödsregler, så kallad överkompensation. Vid utbetalning kommer det beslutade stödbeloppet minskas med 90 procent av summan av annan finansiering och intäkter, just för att undvika överkompensation.

De negativa utsläpp som åstadkoms genom bio-CCS räknas till de svenska klimatmålen. Om företaget säljer negativa krediter på frivilligmarknaden förutsätter det att företaget avtalar med köparen att de i sin klimatredovisning redogör för att dessa negativa utsläpp bidrar till Sveriges möjligheter att nå sina klimatmål. De ska även avtala med köparen att de negativa utsläppen inte kan användas för att uppnå ett annat lands klimatmål såvida inte Sverige och landet i fråga avtalat om att överföra dessa negativa utsläpp inom ramen för artikel 6 i Parisavtalet (i enlighet med regeringens klimathandlingsplan – hela vägen till nettonoll (Skr. 2023/24:59).

Aktörerna själva väljer och tecknar avtal med lagringsoperatör i något av de länder som Sverige har överenskommelse med. I april 2024 undertecknade Sverige bilaterala överenskommelser om gränsöverskridande transport av avskild koldioxid för geologisk lagring med Norge och Danmark. På sikt kan andra länder vara aktuella för lagring, Energimyndigheten har lämnat ett förslag till Regeringskansliet om att ingå en bilateral överenskommelse med Nederländerna. Ett eventuellt svenskt lager ligger långt fram i tiden. Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) har i uppdrag att utreda potentialen för lagringsplatser i Sverige.

Stockholm Exergi som tilldelades stöd i den första utlysningen inom stödsystemet för bio-CCS genom omvänd auktion planerar att lagra sin avskilda koldioxid i geologiska formationer under havsbottnen i Nordsjön, Norge.

Nej, all koldioxid som exporteras från anläggningar i Sverige får inte i något skede av avskiljningen, transporten eller lagringen användas för eller bidra till utvinning av olja eller naturgas. Detta kommer försäkras i lagringsavtal med respektive lagringsland. Det regleras också i förordningen att inget stöd kan beviljas för sådan användning av koldioxiden.

I den första utlysningen skickade sex stycken företag in ansökningar. Av dessa var det en aktör som tilldelades stöd. Stockholm Exergi tilldelades cirka 20 miljarder kronor för att lagra cirka 11 miljoner ton biogen koldioxid.