Guide till ändringar utifrån REDIII
Enligt hållbarhetslagen 2 kap 12§ första stycket punkt 7 får inte skogsbiomassa komma från vissa typer av områden.
Utöver det måste aktörer som använder biodrivmedel eller biobränsle som är producerat av skogsbiomassa inhämta ett intyg som visar att skogsbiomassan inte kommer från de otillåtna områdena.
Guide till ändringar utifrån REDIII: Intyg för skogsbiomassa
På den här sidan beskrivs de otillåtna områdena och vad som gäller för dem i Sverige.
Urskog
Skogsbiomassa får inte komma från mark som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av urskog. Urskog definieras i lagen som urskog eller annan trädbevuxen mark med inhemska arter, där det inte finns några klart synliga tecken på mänsklig verksamhet och där de ekologiska processerna inte har störts i betydande utsträckning.
För skogsbiomassa från Sverige:
Det saknas officiellt beslutade klassificeringskriterier för urskog. Skogsstyrelsen har inom ramen för ett regeringsuppdrag lämnat förslag till klassificeringskriterier för urskog som kan användas för att identifiera urskog i Sverige, se kapitel 2.8 i Skogsstyrelsens rapport Underlag för kostnadseffektivt genomförande av förnybartdirektivet – slutredovisning.
Gammal skog
Skogsbiomassa får inte komma från mark som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av gammal skog enligt definitionen i det land där skogen finns.
Kriteriet träffar gammal skog enligt definitionen i landet där skogen finns.
För skogsbiomassa från Sverige:
I dagsläget finns ingen svensk definition av vilka skogar som avses. Regeringen bereder lagstiftning på området. Skogsstyrelsen har inom ramen för ett regeringsuppdrag lämnat förslag till definition och klassificeringskriterier för gammal skog som kan användas fram tills ny lagstiftning är på plats, se kapitel 2.5-2.6 i Skogsstyrelsens rapport Underlag för kostnadseffektivt genomförande av förnybartdirektivet – slutredovisning.
Skog som av en myndighet har konstaterats ha stor biologisk mångfald
Skogsbiomassa får inte komma från mark som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av skog eller annan trädbevuxen mark med stor biologisk mångfald, som är rik på arter och inte skadad, som av en myndighet har konstaterats ha stor biologisk mångfald, och där råvaruuttaget inte har varit oskadligt ur naturskyddssynpunkt.
För skogsbiomassa från Sverige:
I Regeringens promemorian Anmälningsplikt för skogsbruksåtgärder i urskog och gammal skog finns förtydligande att skog som en myndighet har konstaterat ha högbiologisk mångfald.
Enligt promemorian utgörs myndighetskonstateranden av beslut om att inrätta naturreservat, biotopskyddsområden eller annat formellt skydd som fattas för att skydda områden med stor biologisk mångfald. Det är även beslut av Skogsstyrelsen med anledning av en avverkningsanmälan enligt skogsvårdslagen eller en anmälan för samråd enligt 12 kap. 6 § miljöbalken för att skydda områden med stor biologisk mångfald. Nyckelbiotopsregistreringar bör inte likställas med ett myndighetskonstaterande om stor biologisk mångfald.
Naturlig gräsmark
Skogsbiomassa får inte komma från mark som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av naturlig gräsmark. Med naturlig gräsmark avses;
- en area på minst ett hektar,
- med stor biologisk mångfald,
- som i avsaknad av mänsklig verksamhet förblir gräsmark,
- och som bibehåller den naturliga artsammansättningen och sina ekologiska särdrag och processer, oavsett om marken fortfarande är av detta slag eller inte.
Europeiska kommissionen har meddelat en närmare definition av gräsmark med stor biologisk mångfald (Kommissionens förordning (EU) nr 1307/2014).
För skogsbiomassa från Sverige:
Vid implementeringen av den andra revideringen av förnybartdirektivet (REDII) bedömde Energimyndigheten, efter samråd med Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, att naturlig gräsmark med stor biologisk mångfald i Sverige endast återfinnas i fjällmiljö. Närmare bestämt inom områden som utgörs av kalfjäll, varifrån skogsbiomassa av klimatologiska skäl inte kan ha sitt ursprung. Vår bedömning är fortsatt att det är låg risk att skogsbiomassa har sitt ursprung från naturliga gräsmarker med ovan motivering (även att lagstiftning på området saknas).
Icke-naturlig gräsmark
Skogsbiomassa får inte komma från mark som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av icke-naturlig gräsmark. Med icke-naturlig gräsmark avses:
- gräsmark med en area på minst ett hektar,
- som är rik på arter och inte skadad, och
- som av en myndighet har konstaterats ha stor biologisk mångfald och som i avsaknad av mänsklig verksamhet skulle upphöra att vara gräsmark.
Råvaruuttag som är nödvändigt för att bevara markens status som gräsmark med stor biologisk mångfald är undantaget från kriteriet.
Europeiska kommissionen har meddelat en närmare definition av gräsmark med stor biologisk mångfald (Kommissionens förordning (EU) nr 1307/2014).
För skogsbiomassa från Sverige:
Vid implementeringen av den andra revideringen av förnybartdirektivet (REDII) bedömde Energimyndigheten, efter samråd med Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, att icke-naturlig gräsmark med stor biologisk utgörs av betesmark och slåtteräng i Sverige. Eftersom skogsbiomassa endast kommer från skogsbruk kan inte biomassa från icke-naturliga gräsmarker som utgörs av jordbruksmark betraktas som skogsbiomassa. För biomassa från jordbruksmark gäller markkriterierna för agrobiomassa (HBL 8-11 §§). Restaurering av betesmark och slåtteräng som utförs för att stärka eller bibehålla biologisk mångfald är inte skogsbruk. Den skördade biomassan från sådan verksamhet är därför inte skogsbiomassa. Energimyndigheten bedömer att det är låg risk att skogsbiomassa kommer från icke-naturlig gräsmark eftersom marken inte bör vara produktiv skogsmark.
Hedmark
Skogsbiomassa får inte komma från mark som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av hedmark.
För skogsbiomassa från Sverige:
Energimyndigheten har, i samråd med Jordbruksverket, Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen, bedömt att hedmark i Sverige utgörs av de av hedmarksnaturtyper i bilaga 1 till art- och habitatdirektivet (direktiv 92/43/EEG) som förekommer här. Närmare bestämt naturtyperna rissandhedar (2320), grässandhedar (2330), fukthedar (4010), torra hedar (4030), alpina rishedar (4060), enbuskmarker (5130) och karsthällmarker (8240).
I Sverige förekommer hedmark dels i alpina områden där det överlappar med naturlig gräsmark, dels i andra delar av landet där hedmark kan överlappa med betesmark och ängsmark.
I den mån hedmark utgör skogsmark eller träd och buskmark utgör marken skogligt impediment. I skogsvårdslagen finns bestämmelser som förbjuder skogsbruksåtgärder på skogliga impediment enligt 13a § varför det bedöms som låg risk att uttag av skogsbiomassa görs från dessa områden.
Skötselåtgärder på hedmark som utförs för att stärka eller bibehålla biologisk mångfald är inte skogsbruk. Den skördade biomassan från sådan verksamhet är därför inte skogsbiomassa. Energimyndigheten bedömer att det är låg risk att skogsbiomassa kommer hedmark eftersom det är låg risk att sådan mark är produktiv skogsmark.
Våtmark
Skogsbiomassa får inte komma från våtmark som markavvattnats (nydikats) efter januari 2008, eftersom det innebär att marken inte längre är våtmark.
Bestämmelsen utgör inget hinder för att använda råvara från våtmark som redan var dränerad i januari 2008. Vid implementeringen av förnybartdirektivet antogs att med våtmark bör avses samma markområden som den uttolkning av våtmark som görs i Sveriges rapportering till FN:s klimatkonvention. Det betyder att mark av våtmarkskaraktär som utgör annan markkategori såsom skogsmark, åkermark eller gräsmark inte räknas som våtmark i den svenska implementeringen av förnybartdirektivet.
Våtmark inkluderar mark som under hela året eller betydande del av året är täckt eller mättad av vatten. Där ingår sjöar, sumpmarker, vattendrag (> 2 m bredd), dammar och myrar, mossar och kärr. Mark av våtmarkskaraktär som utgör annan markkategori såsom skogsmark, åkermark eller gräsmark räknas inte som våtmark.
För skogsbiomassa från Sverige:
Markavvattning kräver tillstånd enligt miljöbalken. Generellt förbud mot markavvattning gäller Götaland och i större delen av Svealand sedan 1994 samt i alla Ramsarområden.
Våtmarker skyddade enligt Ramsarkonventionen (naturvardsverket.se)
Dispens från förbudet mot markavvattning får inte lämnas annat än undantagsvis. Det är enligt miljöbalken länsstyrelsen som i första hand prövar en dispens från markavvattningsförbudet. En ansökan om tillstånd till markavvattning prövas i första hand av länsstyrelsen.
Eftersom en våtmark inte kan utgöras av en annan markkategori, såsom skogsmark, åkermark eller gräsmark räcker det oftast med att kontrollera att marken var skogsmark 2008.
Torvmark
Skogsbiomassa får inte ha producerats på mark som 1 januari 2008 utgjordes av torvmark, såvida det inte kan visas att odling och skörd eller avverkning av råvaran inte medför dränering av tidigare odikad mark.
Med torvmark menas markområde, med eller utan vegetation, med ett naturligt ackumulerat ytlager av torv som är minst 30 cm djupt. Odikad torvmark inryms ofta i markkategorin våtmark, men torvmark (i synnerhet dikad) kan samtidigt utgörs av såväl åkermark som skogsmark eller gräsmark.
För skogsbiomassa från Sverige:
Skogsbiomassa får inte komma från mark som markavvattnats (nydikats) efter januari 2008. Dikesrensning eller restaurering av befintliga dräneringssystem inom ramen för befintliga tillstånd räknas inte som nydikning. Dränering av tillfälligt överskott av vatten efter föryngringsavverkning genom så kallad skyddsdikning bedöms inte vara en dränering som träffas av bestämmelsen.
Markavvattning kräver alltid tillstånd enligt 11 kap. 13 § miljöbalken. Generellt förbud mot markavvattning gäller Götaland och i större delen av Svealand sedan 1994 samt i alla Ramsarområden.
Våtmarker skyddade enligt Ramsarkonventionen (naturvardsverket.se)
Dispens från förbudet mot markavvattning får inte lämnas annat än undantagsvis. Det är enligt miljöbalken länsstyrelsen som i första hand prövar en dispens från markavvattningsförbudet. En ansökan om tillstånd till markavvattning prövas i första hand av länsstyrelsen.
Åtgärder som kan medföra dränering av tidigare odikad torvmark mark:
- tillstånd för markavvattning efter 1 januari 2008, eller
- koncession för energitorv som beviljats av Länsstyrelsen eller Mark-och miljödomstolen efter den 1 januari 2008 eller
- nytt tillstånd för torvtäkt har givits för miljöfarligverksamhet enligt miljöbalken sedan 1 januari 2008.
Information om beviljade tillstånd för markavvattning och koncessioner för energitorv finns på respektive länsstyrelse. Information om koncessioner för energitorv finns samlat i en karttjänst hos SGU, Kartvisare torv. Information om tillstånd för torvtäkt enligt miljöbalken finns hos respektive länsstyrelse.
Sedan 1 januari 2017 prövas torvtäkter enligt miljöbalken. Befintliga torvtäkter kan dock ha tillstånd enligt den sedan 1 jan 2017 upphävda lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter (torvlagen).
